kardinala och Teologala Dygder
DE 7 KATOLSKA DYGDER
De 3 teologala dygderna
Teologala dygder: Tro, Hopp och Kärlek
Wikipedia | Public domain
”Teologal” syftar på det som har med Gud att göra. Dygderna Tro, Hopp och Kärlek är teologala eftersom Gud själv skänker dem till oss och inbjuder oss att praktisera dem på ett alltmer fullkomligt sätt.
1 – Tro
Den teologala tron leder oss till att tro på den ende och treenige Guden: Fadern Skaparen, Sonen Frälsaren och den helige Ande Heliggöraren. Endast genom tron kan vi lära känna sanningen om den högste Guden, uppenbarad i den heliga Skrift. Tron är en gåva. Den teologala tron är mycket säkrare än den naturliga tillit vi till exempel har till människor. Genom trons gåva tror vi på den gudomliga uppenbarelse som visats oss genom skapelsens och mänsklighetens historia: genom profeterna, genom Guds Son som är det eviga Ordet, genom apostlarnas vittnesbörd och genom det läroämbete som anförtrotts åt Kyrkan.
2 – Hopp
Den teologala förhoppningen är den dygd genom vilken vi önskar och med fast tillit hoppas på Gud och allt det underbara som han har förberett för oss, både i detta liv och i den evighet som han gör tillgänglig för oss, samtidigt som han respekterar vår fria vilja att ta emot eller avvisa den. Den teologala förhoppningen hjälper oss att möta och övervinna hinder, i vetskapen om att Gud är med oss. Maria är ett fullkomligt exempel på teologalt hopp mot allt mänskligt hopp, eftersom hon bevarade en full och orubblig visshet om att Gud, trots lidande, tystnad, korset och döden, aldrig skulle svika. Hon hoppades på Gud och blev inte bedragen.
De 3 teologala dygder
3 – Kärlek eller teologal kärlek
Kärleken, som teologal dygd, är inte bara välgörenhet eller filantropi, utan kärlekens fullhet, eftersom den är vårt deltagande i Guds egen kärlek, som är ren kärlek. Gud är kärlek och han inbjuder oss att få del av sig själv genom den teologala kärlekens dygd, genom vilken vi älskar honom över allt och alla, och älskar vår nästa som oss själva, till och med villiga att ge våra liv av kärlek.
De 4 kardinaldygderna
”Cardo” betyder ”axel” på latin. Därifrån kommer benämningen på de mänskliga dygderna Försiktighet (Prudens), Rättvisa, Mod (Ståndaktighet) och Måttfullhet. De kallas kardinaldygder eftersom de är axlarna i det dygdiga livet.
1 – Försiktighet (Prudens)
Försiktighet är dygden att kunna välja rätt. Det handlar inte om att välja mellan triviala saker: försiktigheten hjälper oss att välja de rätta medlen för att göra gott och besegra det onda. Detta avgörande val måste göras otaliga gånger under livet och i alla slags omständigheter. Det är denna försiktighet som Jesus talar om när han säger:
”Se, jag sänder er som får mitt ibland vargar. Var därför kloka som ormar och oskyldiga som duvor” (Matt 10:16).
Vi kan synda mot försiktigheten på två sätt:
- Genom brist: oförsiktighet kan bero på förhastande, när vi handlar utan eftertanke, eller på vårdslöshet, när vi tänker efter men ändå gör fel.
- Genom överdrift: det handlar om illvillig list, när vi skyddar oss för att dölja ett ont vi begår, ofta kopplat till överdriven omsorg om det materiella livet.
2 – Rättvisa
Rättvisa är den dygd som leder oss att ge var och en vad han eller hon har rätt till, inklusive oss själva och Gud. Av rättvisa betalar vi det vi köper, återlämnar det vi lånar och uppfyller de skyldigheter vi åtar oss. När man syndar mot rättvisan räcker inte ånger och bikt: den skada som tillfogats den som blivit orättvist behandlad måste gottgöras.
Ur religiös synvinkel är rättvisan nära förbunden med helighet och visar sig i lydnaden mot buden, i strävan att hålla själen förenad med den heliga Treenigheten genom den heliggörande nåden och i troheten mot plikterna i det egna livstillståndet: lekman, präst eller äktenskap.
I saligprisningarnas ordning följs rättvisan av barmhärtigheten, eftersom Faderns kärleksfulla hjärta inspirerar oss att inte bara ge det som är skyldighet, utan att gå längre än plikten: att förstå andras brister, förlåta sjuttio gånger sju, hjälpa till att övervinna svagheter och framför allt älska alla, även dem som gör oss ont. Det är detta vi ber i Fader vår:
”Och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro.”
3 – Mod (Ståndaktighet)
Modet är den dygd som ger oss stadga i allt vi gör, särskilt i svårigheter och motgångar, och hjälper oss att övervinna rädslan. Det ger oss uthållighet i strävan efter det goda och styrker vår beslutsamhet att stå emot frestelser och övervinna hinder i det moraliska livet (jfr Katolska kyrkans katekes, nr 1808).
Styrka är inte bara en dygd för hjältar: den finns i varje val vi gör i vardagen.
Vid den allmänna audiensen den 15 november 1978 undervisade den helige Johannes Paulus II:
”Enligt den helige Thomas av Aquino finns modets dygd hos den människa som är beredd att möta faror och uthärda motgångar för en rättfärdig sak, för sanningen, för rättvisan osv. Modets dygd kräver alltid att man övervinner den mänskliga svagheten, särskilt rädslan. Människan fruktar naturligt faror, lidande och smärta. Därför måste man söka modiga människor inte bara på slagfältet, utan också i sjukhussalar eller på smärtans bädd. Sådana människor fanns ofta i koncentrationsläger och deportationsplatser. De var sanna hjältar.”
4 – Måttfullhet
Måttfullheten är den moraliska dygd som modererar dragningen till njutningar och söker balans i bruket av skapade ting, enligt Katolska kyrkans katekes (jfr nr 1809). Den är ”själens broms”, som lär oss att använda de timliga goden med måtta: mat, dryck, sömn, nöjen, sexualitet, komfort. Måttfullheten lär oss att varje gott har sin rätta tid, sitt rätta sammanhang och sin rätta mängd.
Den som äger denna dygd har viljan i herravälde över instinkterna: begären överskrider inte anständighetens gränser. Den kallas också ”måttlighet” och ”nykterhet”, såsom i Tit 2:12, där Paulus uppmanar oss att ”leva måttfullt, rättfärdigt och gudfruktigt i denna värld”.
Den helige Johannes Paulus II sade under ett möte med unga i Peterskyrkan:
”Den måttfulle människan är den som är herre över sig själv, den i vilken passionerna inte tar över förnuftet, viljan och hjärtat. Låt oss därför förstå hur oumbärlig måttfullhetens dygd är för att människan ska vara fullt människa och för att den unge ska vara äkta ung. Det sorgliga och förnedrande skådespelet av en alkoholist eller drogmissbrukare visar tydligt att ‘att vara människa’ först och främst innebär att respektera sin egen värdighet, det vill säga att låta sig ledas av måttfullhetens dygd. Att behärska sig själv, sina passioner och sin sinnlighet innebär inte alls att bli känslokall eller likgiltig; den måttfullhet vi talar om är en kristen dygd, som vi lär oss genom Jesu undervisning och exempel, och inte genom den så kallade ‘stoiska’ moralen.”
Källa: en översättning av sida https://pt.aleteia.org/2020/06/16/7-virtudes-chave-do-catolico-as-3-teologais-e-as-4-cardeais/